Känsliga läsare varnas. ;P

Gick till lekparken för en stund sedan med Melvin och en sovande Neo i vagnen. Känner hur något "är i vägen" där nere, känns tjockt i "gången". Haha.. Sätter mig på en bänk och känner hur en stor klump kommer ut. Så jäkla vidrigt! 

Det var bara att gå hemåt igen. 

På toa fick jag skåda en enooooorm blodklump. Aldrig sett en större. Fan vad illa jag mådde. 

Ringde till 1177, och de tyckte jag skulle åka in till akuten. Dock stängde just den akut-avdelningen jag skulle till kl.16 och då det var långa köer nu, så skulle jag troligtvis bli skickad till stora akuten och behöva sitta där, så hon tyckte att jag skulle avvakta (om det kändes bra för mig) och se om det avtar. Skulle det bli värre eller om jag skulle få feber, skulle jag direkt åka in till akuten då det troligtvis rör sig om en infektion. 

Måste nog försöka att skippa såna saker som att städa, ta en promenad osv så gott det bara går, för det är tydligen alldeles för ansträngande för min kropp just nu. En annan tycker ju att det inte är ett dugg jobbigt att dra dammsugaren över golvet eller gå några hundra meter till dagis, men kroppen och jag är tydligen inte eniga om den saken! 

Var ute och gick med Neo förut, så han kunde sova lite. Gick sakta, men slutade med att jag fick värk igen och när jag kom hem fick jag springa på toa då det var som rena niagrafallen. Mörkt också. :/ känns som jag inte kan göra någonting ju. :( Går nog ta och ringa imorgon och höra vad de säger om det. Idag har jag ju trots allt bara haft en unge hemma, och inte städat ens, men så tar jag en promenad och så börjar det forsa igen. :( och värka.. Sugit!

Inge bebis född än! ;) Ser att några av er redan varit in och kikat här trots att det fortfarande är tidig morgon. Nyfikna misstänker jag. ;)

Har inga direkta känningar i magen än. Hade pyttelite molvärk imorse, men gick över inom 2-3 minuter, så det var inget att "hurra" över.

Ja, slemproppen har ju som sagt gått och det har jag inte tvekat på en sekund, att den gått alltså. Även idag är den vidrig nog att yttra sig, allt verkar inte ha kommit ut än. Fy fan vad vidrigt det är. Mår illa. Blää!

Med Melvin så startade ju allt med molvärk mitt i natten, sen på morgonen gick slemproppen, värkar och sen på kvällen så gick vattnet.

Den här gången har det i alla fall börjat med att slemproppen gått först av allt. Men om den nu släppt flera dagar innan eller om det kommer ske inom de närmsta- det återstår att se.

Jag har i alla fall packat det mesta av BB-väskan. Det som återstår att packa ner är ombyte till älsklingen, kamera, mobilladdare och så måste vi ju köpa med lite dricka och sånt, men det får bli under helgen. Annars tror jag att jag packat ner det mesta faktiskt. Finns ju vissa saker man inte kan packa ner förrän när man väl måste åka, men sånt kommer man väl ihåg.

Sen är det väl lite grejer till Melvin då, men det mesta har även han redan hemma hos sin farmor och farfar. Har förberett lite tidigare där, så det inte ska bli så mycket att tänka på när vi väl måste iväg.

Älsklingen tyckte jag skulle gå mycket i trappor idag, men det blir jag bara trött av och bara att gå upp för trappan en gång ger mig väääärldens jobbigaste mjölksyra i benen, så nej tack! Det ska ju inte hjälpa heller, utan bara trötta ut en, så det avstår jag ifrån. ;)

Är redan trött, så det räcker. ;)

Underbara dag! Sitter ute o njuter. På framsidan hemma :) älsklingen har grävt upp rötterna från träden/buskarna vi tog ner i höstas. Ny får han hjälp av en kompis, så här går det undan. :) Skiten måste bort så vår stora inglasade altan ska få plats. Fönster och skjutdörrarna ska vi beställa idag. :) känns så underbart! Härlig tid framför oss. Kul att vara igång med husprojekt igen, tycks älsklingen tycka som trivs som fisken i vattnet när han får jobba med något här hemma. :) Apropå något annat, så tycks min slempropp ha gått. Så vi får la se om bebisen stannar inne tills den tid vi fått till veckan eller inte. Själv är jag lite misstänksam mot att det sker i helgen redan. Vore bra för då jobbar min barnmorska på förlossningen, så. ;) vi får se!

Tro det eller ej, men sitter faktiskt och käkar lite godis nu på morgonkvisten. Hade lite kvar från igår, då älsklingen och jag "lyxade" till det med hämtmat från Tom Yam och en godispåse från Nöjesbutiken (där de har de uuuuuuunderbara cloetta noguat-bitarna) eftersom vi firade 2 år som förlovade. :)

Är ju så seg och trött nu för tiden, så lite godis nu får förhoppningsvis upp energin lite, så jag orkar packa BB-väskan medan Melvin är på dagis. Blir lätt att jag slänger mig i sängen och vilar istället eller blir sittandes här osv. Har tänkt packa den där väskan hur länge som helst, men nu MÅSTE jag bannemig göra det.

Var hos barnmorskan igår igen ju, och då pratade vi mest igenom mötet på Spec. MVC och ultraljudet. Lyssnade även på lillebrors hjärtslag och mätte magen, men det blev ett ganska snabbt möte. Fanns inte så mycket att ordna om, så här på slutet. Dessutom har vi ju setts ganska mycket nu de senaste 1-2 veckorna, så går ju inte att ventilera samma sak hur många gånger som helst. ;)

En sak är i alla fall så gott som säker. Nästa vecka har vi lillebror här hos oss. Jag har BF nästa fredag och jag kommer inte att behöva gå över tiden, sa barnmorskan. Det var ju därför vi snackade om igångsättning på Spec. MVC. Och vi har fått en dag och en tid, då vi ska dit. Då ska min livmoderstapp undersökas, se hur mogen den är. Är den mogen, blir jag igångsatt direkt på plats. Då blir det inget "åka hem" igen förrän lillebror är ute. Om jag inte är tillräckligt mogen, så väntar vi antingen någon dag till och ser om det hänt något mer då eller så kan man få sån där géle på som gör att livmoderstappen mognar till sig. Och i så fall blir man kvar på sjukan eftersom de vill ha koll på bebisen när man tillsatt hormon till kroppen.

Tänker inte avslöja vilken dag (hoppas inte jag redan gjort det i tidigare inlägg haha), utan det får bli en överraskning. :) Börjar i alla fall bli vääääldigt nervös. Man tycker ju att tiden gått så himla fort nu andra graviditeten, men nu när det liksom är 9 dagar kvar till BF, så känns det helt overkligt.

Man har haft så många tankar under den här graviditeten som man inte haft tidigare, men som jag vet är normalt att ha. Kan jag älska nästa lika mycket som Melvin? Kommer det fungera bra mellan syskonen? Kommer Melvin bli jätteavundsjuk? Kommer jag stöta bort någon av dem pga. jag blir för fokuserad på att antingen ta hand om den nyfödda eller på att försöka få Melvin att märka så lite förändring som möjligt? Ja, tankarna är hur många som helst.

Men vi får helt enkelt ta en dag i taget och jag tror det är väldigt viktigt att man försöker hålla kvar vid de rutiner man har sedan tidigare med Melvin så gott det går. Även om amningen tar otroligt mycket tid, så vill jag ändå försöka att mer eller mindre varje kväll natta Melvin som jag brukar med att läsa saga och sjunga för honom, så han får ha kvar den där "tryggheten" med mig inför insomningen. Lillebror får ha egentid med pappa då och så får man väl försöka att tajma amning innan det är läggdags för Melvin, så inte lillebror blir hysteriskt hungrig mitt i nattningen med Melvin. ;P Då blir det ju inte lätt för älsklingen som inte har nån mjölk att erbjuda. ;)

Det blir nog bra! Är säkert lite tufft i början, men det dröjer inte så länge innan man kommer få se glädjen mellan syskonen och innan de kan leka med varandra. :) Då kommer man med största sannolikhet känna att det var värt allt pusslande hit och dit i början för att få det att fungera. :)

Nu på morgonen har älsklingen och jag varit på ultraljud för storleksbedömning och efter det var vi på Spec. MVC och pratade med en läkare.

Lillebror väger ju mer än genomsnittet, men sköterskan trodde inte att han skulle väga lika mycket som Melvin gjorde åtminstone.

Idag vägde han 3770g (+- 10%).

Normal mängd med fostervatten.

Inne hos läkaren, så kom vi väl fram till att jag ska dit igen nästa vecka. Vi kände på livmodertappen idag och den är mjuk (vilket hon tyckte var väldigt bra), men det är fortfarande en bit kvar för att en ev. igångssättning skulle ske. Är inte riktigt "redo" där än för det. Så nästa vecka då vi ska dit, så ska vi känna igen och se om det hänt något mer och då får vi väl se helt enkelt om jag kanske ska sättas igång.

Så nästa vecka kanske man är tvåbarnsmamma då. :)

Är så nervös att jag mår illa lite smått. Trodde jag skulle spy förut när jag var där. Värst var när läkaren sa att hon kunde känna på mig och se om jag kanske kunde sättas igång idag. HAHA! Hell no! Sa jag. Idag blir det inget i alla fall. Lite mer framförhållning tack. Men jag var ju tack och lov inte redo för det än heller. :)

Jag får ingen klarhet i hur jag vill göra med förlossningen heller. Känns som jag vill ha ett kejsarsnitt för att fly undan alla värkar och olika faser osv. Speciellt när jag har en "ökad risk" för att råka ut för en bristning igen eftersom det gick som det gick förra gången. Men samtidigt vill jag inte ha ondare efter förlossningen (då vill man ju att det ska vara över), och därmed inte kunna gosa och kramas med Melvin hur jag vill utan att han riskerar att sparka till mig på såret.

Det som känns som en fördel innan lillebror ligger på bröstet, blir en nackdel efter och tvärtom.

Vet verkligen inte vad jag vill. Egentligen vill jag ju inte föda alls. Varför ska vi kvinnor behöva ta det ansvaret varje gång? Nu tycker jag gott och väl att älsklingen kan ta och föda.

Två barn får räcka alltså. Två barn gör mig lyckligast i världen, så min familj kan nog mycket väl vara fulländad efter denna förlossning! ;)

Om de inte kommer på ett sätt som får killar att kunna föda då.. som sagt. ;)

Snacka om att det märks att man är på slutet av graviditeten. Har haft halsbränna och sura uppstötningar hela kvällen mer eller mindre både igår och idag. Brukar oftast bara ha en liten stund, typ när jag ska lägga mig, men nu ger det sig fan aldrig. Åh, så obekvämt det är.

Lillebror verkar ha väldigt svårt att komma till ro där inne nu under kvällen. Ett jäkla flyttade fram och tillbaka.

Funderar på om han återgått till ruckbart läge. De senaste 2-3 dagarna, så har jag ju inte haft nån foglossning och inte känt att han vickat på huvudet något, så det var därför jag misstänkte att han fixerat sig och bad barnmorskan kolla det igår. Han var "ruckbar till fixerad". Hade fixerat sig, men inte riktigt enda ner. Hon kände ju på min livmoderstapp och då kände hon att hon kunde "putta upp" huvudet på honom lite, så helt fixerad var han inte, men ändå fixerad eftersom jag fått ett mer stöd i bäckenet och han inte kan rucka på huvudet så mycket.

Men idag har han bannemig hållt på med huvudet igen. Och foglossning kände jag faktiskt av lite smått redan igår efter undersökningen. Så han kanske "hoppade tillbaka" lite.

Fick i alla fall känna på molvärk igår när hon kände på livmoderstappen. Längtar inte ett dugg till de där undersökningarna på förlossningen när de ska kontrollera hur öppen man är osv. Fyfan! Låt en vara ifred, känner ju jag.

Nej, nu ska jag faktiskt gå ner och lägga mig i soffan. Melvin sover och älsklingen jobbar kväll, så jag ska ta och njuta av lite egentid så här innan livet som tvåbarnsmamma börjar.

Skriva ner vad som ska packas ner till bb ska jag göra också. Allt för att förbereda. ;)

Var ju till barnmorskan igår och diskuterade lite kring de alternativ som finns angående en förlossning. Jag har ju sedan början varit väldigt inställd och bestämd på att jag ska föda vaginalt och att jag inte velat ha ett kejsarsnitt pga. efterföljderna.

Efter magsmärtorna i helgen, så kände jag ju att jag tappade kontrollen igen och "föll då tillbaka in i paniken från förra förlossningen" och började ändå att fundera på kejsarsnitt.

Kände att det kunde vara skönt att få ett planerat snitt där allt förhoppningsvis sker enligt "planerna" och få enbart bra minnen från förlossningen psykiskt. Jag vet ju att det blir jobbigare fysiskt efteråt (och det var ju som sagt därför jag inte velat ha kejsarsnitt från början), men tänkte att det kanske det är värt om det innebär att både älsklingen och jag kan få en förlossning där det inte är kaos hos varenda person som befinner sig i vårt rum, utan få åka in i lugn och ro och bli snittad och istället ta den fysiska smärtan i efterhand.

Men jag vet ju att det lika gärna kan gå helt fel med ett kejsarsnitt. Jag kan ju lika gärna starta naturligt innan det datum jag ev. hade kunnat få. Och då är jag ju där och får känna på värkarna i alla fall.

Så min barnmorska och jag pratade lite igår. Hon vet ju att jag oroar mig väldigt mycket, och hon märker att jag ständigt hittar fler saker som jag oroar mig över. Först var det t.ex att barnet ska vara stort, sen att tappa kontrollen, sen smärtan osv osv.

Hon är ganska övertygad om att det jag oroar mig mest för i grund och botten är att bebisen ska vara stor, och att det därmed gör att resten blir jobbigare. Och visst är det så. Det tog ju längre tid sist eftersom Melvin var väldigt stor och det var ett jäkla arbete att få honom dit jag skulle.

Men på måndag ska vi som sagt på ultraljud för att göra en storleksbedömning. Sen ska vi in till Spec MVC efteråt, och då skulle jag ta upp det här med ev. planerat snitt eller att planera igångsättning.

Jag tror jag insett att det som skulle lugna mig mest är inte just att få ett planerat kejsarsnitt, utan snarare ett planerat datum då det kommer ske. Jag går ständigt runt och oroar mig för att jag inte ska hinna med. Att det ska starta jätteintensivt och att det ska bli panik med att åka iväg med Melvin (och därmed inte hinna förbereda honom helt inför övernattning och inte kunna fokusera på att säga hejdå på rätt sätt innan vi åker iväg) och så bara känns allt så fel för att jag inte hann med det jag skulle. Så som jag vill.

Jag är en planerare av mig. Jag vill ha saker under kontroll. Jag vill hinna packa väskan i tid, jag vill pussa och krama Melvin hejdå och få tid på mig att förklara att mamma och pappa ska åka till sjukhuset och hjälpa lillebror att komma ut och att vi sen kommer hem för att hämta honom och att han då får träffa sin lillebror.

Vill inte att vi ska behöva kasta ner första bästa i väskorna, in i bilen, snabbt lämna av Melvin och säga hejdå helt ofokuserat för att jag bara kan koncentrera mig på smärtan..

Vill helt enkelt inte att Melvin ska se mig ha ont. Det ska kännas som ett bra hejdå och han ska förstå att vi kommer snart. :)

Så det är nog det som är största rädslan egentligen. Bortsett från storleken då. Att inte ha kontroll på läget runt omkring och känna att jag hinner med.

Därför vore det skönt att få ett datum bestämt. "Den här dagen blir det, då väger lillebror troligtvis så här mycket och du behöver inte gå över tiden och oroa dig för att han där inne ska växa på sig ännu mer och du kan planera i tid med dina förberedelser".

Kanske låter helt knasigt i era huvuden, men det här är ju mina hjärnspöken och hur mycket jag än försöker bli av med dem och bara tänka "det kommer gå bra, ta det som det kommer", så går det liksom inte att slappna av och tänka så.

Men det känns i alla fall skönt varje gång jag "satt fingret" på vad det är som oroar mig. Nu vet jag liksom att förberedelserna innan betyder mycket för mig och att jag måste komma på en "plan" för hur jag ska gå till väga om det inte går så som jag vill, så jag inte får panik då.