Så där, då sitter man vid en dator igen då. Det var nog minst en vecka sen. Försökte fixa med föräldrapenning åt älsklingen, men det är väl klart som fan att försäkringskassans internettjänster ska krångla när man väl sitter vid datorn och har tid. Åh, vad irriterad jag är. Har väntat i 2-3 veckor på blanketter de skulle skicka ut, men inte fått några, så allt ska ju krångla hela tiden! Åh!

Jaja, jag har ju som sagt inte haft tid att blogga så mycket på sistone eftersom Melvin varit hemma från dagis sedan i onsdags och krävt lite mer uppmärksamhet och så. Han har ätit pencillin, hade tydligen streptokocker. Det hade vi aldrig kunnat ana, så det var väl "tur i oturen" att vi var tvungna att åka in till akuten med honom i tisdags, annars hade vi ju inte fått reda på det.

Han har varit väldigt skrikig dagarna innan, men vi trodde det var en reaktion på lillebror. Att han ville ha mer uppmärksamhet, för han har varit ursinnig så fort han inte fått uppmärksamhet eller fått som han velat. Men efter några dagar med pencillin, så märktes stor skillnad på hans humör, så då förstod vi ju att det varit halsontet som gjort att han varit som han varit. Stackarn!

Det var i alla fall det hemskaste jag varit med om, när han fick feberkramp. Aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Vi var hemma hos Bengt och Monica på fika. Melvin hade varit på dagis precis som vanligt, och sovit efter dagis som vanligt. Enda skillnaden var att han denna dag inte reste sig ur vagnen på en gång när han vaknat, utan låg kvar och drog sig en stund. Älsklingen tyckte att han såg lite annorlunda ut i ögonen, mer sliten, men det var ju inget man reflekterade över då.

Vi åkte dit, satte oss och skulle fika. Melvin som annars älskar pannkaka, ville inte äta upp sin. Inte ens blåbär gick ner som han älskar. Han ville inte att Monica skulle ta fram leksakerna och han ville inte ha fika. Vi märkte att han började bli trött, och Monica tog då Neo, så Melvin kunde sitta i mitt knä (han var mammig). Han satt gränsle mot mig, och låg och halvsov mot mig. Han kändes varm, så vi tog febern och han hade 37,7. Inget jättehögt, men han var tydligt tagen. Han somnade mot mig, så vi satt och fikade och pratade på och lät han sova.

Plötsligt känner jag hur hans ben börjar skaka på sidan om mina, han reser på överkroppen och har onaturligt stora ögon som var helt uppspärrade. Blicken var stirrig, på en punkt. Jag kunde inte få någon kontakt med honom. Han var stel, och jag försökte skaka liv i honom (under de få sekunder som jag klarade av att hålla i honom), men ingen reaktion. Jag fick total panik och började gråta hysteriskt och både Bengt och älsklingen flög upp och tog Melvin ifrån mig, jag hade sån panik. Skakade i hela kroppen.

De förstod väl att det var feberkramp, men då Melvin inte kvicknade till när de sprang ut och försökte kyla honom med snö, så var akuten enda alternativet, då vi trots allt inte var helt säkra på om det var feberkramp och inte vågade chansa med att stanna hemma.

Neo fick stanna med Monica, vi andra åkte fort som fan iväg. Var på väg mot akuten, men Västerstrands vårdcentral låg bara 1 minut därifrån, så vi sprang in dit.

Den minuten i bilen var den värsta i hela mitt liv. Jag kan fortfarande höra hur Bengt ropade på Melvin och försökte få kontakt med honom, gjorde mun mot mun (det var många tankar som flög runt i skallen), och hur Bengt försökte hålla sig lugn för min skull trots att jag hörde i hans röst att han var lika rädd han.

Vi sprang in på VC och jag gråter fortfarande bara jag tänker på hur jag fick springa in dit gråtandes, och hur folk flyttade på sig ifrån receptionskön när jag kom inrusandes och likaså Bengt som höll en livlös Melvin i famnen. "Snälla, kan någon hjälpa min son" skrek jag hysteriskt, och hon som stod i receptionen sprang ut och vi sprang efter, hon letade efter läkare och det kändes som de längsta sekundrarna innan hon tillslut hittade någon.

De tog snabbt över Melvin, höll han halvt upp och ned. In i ett rum, och gav han syrgas. De gjorde både det ena och det andra, men jag hade sån panik, så jag minns knappt. Det kändes som en evighet innan de fick liv i honom. Det var 4-5 läkare i rummet, och den ena kylde honom, den andra gav syrgas, den andra gav han en supp, och febern togs (var ändå inte mer än 38,2 där, men den måste ha stigit fort som fan).

Först när en läkare började kyla magen ordentligt, så började Melvin vakna till och gråta. Fan vad lättad jag var då!

Ambulansen kom, jag och Melvin åkte med. Efter kom älsklingen. På sjukhuset fick han mer alvedon (38,8 i feber) och de undersökte honom. Ett halsprov togs och han hade streptokocker visade det, så han fick pencillin utskrivet.

På vägen hem spydde han i bilen två gånger, och var resten av kvällen otroligt trött. Han ville hem på en gång (vi fick ju åka tillbaka till Bengt och Monica eftersom Neo var där.. Likaså älsklingens familj, som åkte dit så fort de fick höra vad som hänt). Den kvällen fick han sova hos oss i soffan hela kvällen tills vi skulle lägga oss.

Vanligast är att man får feberkramp igen inom ett dygn om man får igen, så vi vågade inte ha honom liggandes i sitt rum ensam. Men tack och lov som han jättebra och ingen mer feberkramp.

Jaa.. Man var lite tagen dagen efter. Vi har aldrig varit så rädda som vi var då. Även om feberkramp fanns i bakhuvudet, så visste man ju inte. Och att se sitt barn i det tillståndet, fy fan det önskar jag inte ens min värsta fiende.

Hoppas aldrig vi behöver uppleva det igen. Men då både jag oc älsklingen haft det som liten, så är risken större att ens egna barn får det. Och därför tror jag tyvärr att även Neo kommer få det en dag, och vem vet.. Kanske får Melvin det igen. Kommer absolut ge honom alvedon så fort han har feber, hellre att ge det för ofta än att han får feberkramp igen. Fy!

Hoppas ni med barn slipper uppleva detta!