Ikväll är en sån kväll då jag känner mig som världens sämsta mamma. Båda barnen har gnällt och krånglat vid nattning. Melvin gör det fortfarande, men älsklingen kom och tog över för mitt tålamod rann ur mig.

Melvin har varit så himla gnällig, skrikig, trotsig och vägrar vara själv i så ens en minut för att leka. Hela tiden ska det vara på hans villkor, annars skriker han som en idiot. Så här har han varit i några dagar och jag fattar väl att det är en jobbig period han har just nu (plus att han håller på att få sin andra kindtand längst in). Men det tar varenda droppe energi ur en och jag har varit totalt slutkörd den senaste månaden.

Jag har ändå inte känt att dessa 2,5 år med småbarn har varit så jättejobbiga rent sömnmässigt. Jag kommer inte säga i framtiden när barnen frågar om vi led av sömnbrist och om vi aldrig fick sova osv, att det vart tufft, för jag har väldigt sällan känt att det varit jättejobbigt med sömnlösa nätter. Jag tycker ändå Melvin sovit ganska bra från start, men visst har det vart kämpigt med att försöka få honom att sluta sova hos mig (det gör han ju fortfarande på nätterna), men det är ju mest på morgonen man vart trött och sen har det gått över när man väl kommit upp.

Neo sover ju som en prins, så han har ju inte vart nått bekymmer sömnmässigt. Alla sover vi ju dåligt nån gång ibland såklart.

Men den senaste månaden så känns de verkligen som all luft gått ur en. Varken jag eller älsklingen orkar knappt hålla oss vakna på kvällarna. Jag lägger mig allt oftare runt 21-tiden redan för att jag orkar verkligen inte.

Och nu är jag så trött att jag bara vill gråta, och jag hör att Melvin ännu inte somnat, vilket gör att jag vill gråta ännu mer för jag orkar inte mer krångel ikväll.

Tänk om det fanns tålamod och energi att köpa någonstans. Det hade jag behövt mycket av nu.