Igår var det en väldigt känslosam dag på många sätt och vis. Orkade verkligen inte blogga.

Dagen började bra. Älsklingen och jag följde Melvin till dagis med bobben. Melvin var ju såklart helnöjd och att få åka i backen här borta efter dagis med sin pappa bakom var nog det roligaste han gjort hittills. ;) Ett stort leende heeeeela vägen ner för backen och upp igen skulle han direkt efteråt och åka igen.

Men som tidigare är ju snön bara här för en kort stund, och det dröjde ju inte länge innan dels plogbilen varit här och typ tagit bort all snös om fanns på marken och det som fanns blev till slask framemot eftermiddagen. Nåja, det var roligt så länge det varade i afl. :)

Medan Melvin var på dagis, så åkte älsklingen och jag till Sjukan och hyrde babyskydd. Så nu är det äntligen fixat, och vi fick en både snyggare och lite mindre/lättare än den klumpen vi hade förra gången. Melvins bilstol kan sitta kvar på sin plats och lillebrors kunde sitta bakom förarens. Så det var ju himla bra! :) Har ju tyvärr air-bag inkopplat i framsätet, annars hade vi satt Melvin där.

Under Melvins tupplur, så käkade jag och älsklingen. Fick då ett samtal som vi absolut inte hade räknat med. Fick lov att ringa upp efter ett tag, då älsklingen och jag var tvungna att prata ihop oss. Och efter många om och men, så kom vi i alla fall fram till att det kanske inte skulle komma fler tåg och att vi nog fick ta chansen när den väl kommit.

Ja, det handlade ju såklart om katterna. Ni kanske förstod det.

Nu är huset tomt. Det känns både bra och dåligt. Bra av den anledning att det känns som de kom till en så himla bra familj som inte kunde vara mer katt-älskare och att de troligtvis kommer få så sjukt mycket uppmärksamhet och gos, och det är ju verkligen vad jag önskat dem och vad de är värda.

Dåligt så klart av den anledning att jag älskar dem, jag saknar dem. Har ju ändå haft Baileys sedan 2006 och Passoa sedan 2007. Så det känns naturligtvis som ett otroligt svek från min sida. Jag önska så himla mycket att de kunde förstå vad jag säger och att detta är för deras bästa. Jag fick så ont i själen när det enda de gjorde hemma var att antingen ligga och sova eller sitta på köksön och titta ut. Vågade inte gå ut pga. grannkatten som ständigt spöade Baileys så fort han fick chansen. Så fort Melvin lagt sig, så kom de rusande och ville gosa. Kom det någon på besök, så skyndade de sig dit för att få gosa. Och jag vill ju att de ska få så mycket gos och kel som de en gång fick.

Har fortfarande inte tagit bort kattlådan, matskålarna osv.. De får stå kvar ett tag. Just nu är det ju det enda som finns kvar av dem. Och katthår lite här och där.

Har även dåligt samvete då farvälet blev så kort. Gick upp till dem innan den nya familjen kommit och pussade och gosade med dem, pratade med dem osv. Men när de kom, så var det ju liksom bäst att sätta in dem i buren innan de sprang och gömde sig osv, så det blev ju mer eller mindre in i buren bara och sen ner och prata med familjen om katterna, det nya livet för dem och oss och för katterna o det ena och det andra.

Samtidigt kände jag ju att jag inte orkade ta farväl genom att gosa och krama och allt sånt inför dem, för jag vet att det skulle bara leda till att det kändes ännu jobbigare. Så fick liksom ta på mig någon slags fasad och spela hård.

Gråtanfallet kom ju såklart efter ett tag när de åkt, och även nu får jag ju kämpa emot för att inte gråta. Jag orkar inte ta itu med känslorna just nu, utan försöker tänka att detta var för allas bästa. De trivdes ju inte längre. Att markera genom att kissa och bajsa på Melvins saker är ju inte ett sunt beteende, och vi kunde inte göra mer än det vi försökte med. Och tiden för dem skulle ju bli ännu mindre inom en månad, så vem vet om det skulle eskalera ännu mer.

Jaja, så ligger det till i alla fall.

Det blir ett väldigt långt inlägg detta som vanligt. Och ännu är det inte klart.

Vi hyrde film igår kväll och köpte oss faktiskt lite godis bara för att försöka tänka på någonting annat. Men så vaknade ju Melvin runt 21.30 tiden och vägrade somna om. Han har sovit hos mig två nätter i rad innan, så igår var jag så bestämd på att han bannemig skulle sova i sin säng hela natten och inte bara en del. Han vänjer sig ju snabbt vid att han får sova hos mig, om jag låter honom det och tvärtom. Så jag satt där i sängen, stenhård och vägrade gå med på att han skulle få sova någon annanstans.

Plötsligt börjar han spy! Alltså, det händer ALDRIG. Han spydde nog senast när han ammade liksom. Blev så chockad. Upp med han i famnen, ropade efter älsklingen, och då spyr Melvin ner hela mig och hela honom själv. Shit!

Både älsklingen och jag blev ju helt ??!?!?? Vi visste inte vart vi skulle börja. Trodde att han var "klar" så, så vi spolade ju av oss i duschen och på med ny blöja osv osv.. Tänkte naturligtvis låta han sova hos mig ändå då, eftersom hans säng var nerspydd. Då kommer det igen, och igen och igen. Jag vet inte hur många gånger han spydde igår kväll/tidigt i natt och hur många gånger vi fick duscha och spola av oss. I stort sett varenda handduk vi äger ligger nu i tvättmaskinen och sängkläder har tvättats o gud jag vet inte allt.

Första gången som Melvin var kräksjuk. Lös i magen har han varit nån gång, men aldrig spytt så här. Älsklingen blev ju också helt nerspydd också när han skulle "ta över Melvin".

Melvin var så himla trött och sliten i natt, så herregud. Såg helt likblek ut, skakade och frös, men försökte ändå vara glad. Förutom när han spydde då såklart. Då skrek han och grät som bara den. Stackarn! Förstod väl ingenting, han minns väl inte att han spytt någon gång tidigare eftersom han var så liten då.

Spyandet gick över efter cirka 2-3 timmar, så vi har faktiskt fått sömn i natt ändå. Men jag trodde det skulle bli en ännu längre natt än det blev. Melvin småvaknade ju till emellanåt och fick små spyattacker, men det var liksom det sista som var kvar. När det var ute, så verkade hans humör genast bättre och han började prata om blommorna på tapeten osv. ;P Somnade halvt pratandes och med rullande ögonlock. ;P

Idag har han inte spytt något, tack och lov. Än så länge. Han är på bra humör, men väldigt trött och sliten, så just nu sover han sedan en timme tillbaka. Tog nog inte ens 2 minuter innan han däckade.

Blev självklart inget dagis idag. Känns även väldigt skönt att älsklingen stannade hemma idag från jobbet, då jag inte hade orkat ta Melvin själv IFALL han skulle fortsätta spy. Älsklingen skulle haft en lång dag på jobbet idag, så det känns oerhört skönt att vi båda är hemma med Melvin idag. Vi båda har ju känt oss lite halvt krassliga i magen, men ingen av oss har spytt i alla fall. Så förhoppningsvis klarar vi oss och avslutar kräksjukan här!

På toppen av isberget, så kan jag ju avsluta med att säga att min Iphone åkte med den nerspydda morgonrocken in i tvättmaskin igår kväll. Japp! Tror ni jag fick panik när det slog mig att "helvete!!!! telefonen är ju i fickan på morgonrocken! som är i tvättmaskin!".

Jävla skit, skit, skit!

Tack och lov, så täcker villaförsäkringen den och jag kommer få en ny. Får ju dock betala 1500 i självrisk, men hellre det än att behöva betala en helt ny till fullpris. Eller köpa en gammal skittelefon för 1500:-

Men så alla vet då att jag kan inte nås på mobilen de närmaste dagarna. Det skulle ta 3-5 arbetsdagar innan pengarna sätts in på mitt konto från försäkringsbolaget, så det blir väl i mitten av veckan eller något sådant. Om jag inte åker och köper en innan och lägger ut för hela på en gång iofs.. Ja, men det märks.

Tills dess får ni ringa till älsklingen om ni vill mig något!