I måndags den 26 mars kl.13.04 föddes vår andra son, Melvins lillebror efter en väldigt snabb förlossning. 

Vi hade fått en tid på Spec. MVC för ev. igångsättning ifall min livmoderstapp var tillräckligt mogen. 

Kl.08 lämnade vi av Melvin hos sin farmor och pussade honom hejdå och berättade att vi skulle iväg och hjälpa lillebror att komma ut. 

Kl.08.30 hade vi tid på Specen och vid den tidpunkten satt vi i ett undersökningsrum där de körde en CTG-kurva (heter det va) på magen. Allt såg bra ut! Fick konstigt nog lite sammandragningar under den tid då jag hade de där grejerna på magen, men så fort de tog bort dem, så försvann de.

Runt 9-tiden undersöktes jag och det konstaterades att min livmodertapp var halvmogen. Fick välja ifall jag ville vänta en vecka till eller om jag ville testa en igångsättning. Jag ville naturligtvis inte åka hem igen, så vi fick gå ut och sätta oss i vänterummet i väntan på att bli emottagna av en barnmorska.

Barnmorskan hette Lotta och hon hade med sig en barnmorskestudent som var inne på sista varvet av sin utbildning och hon hette Monica. Det var hon som blev min "högerhand" genom förlossningen och hade hand om mig mer eller mindre själv. Lotta undersökte mig och tyckte att vi skulle hoppa det värkstimulerande droppet som läkaren hade föreslagit, och istället ta hål på hinnorna direkt då hon kunde komma åt.

Jag fick då bli vän med lustgasen igen och jäklar vad jag svävade iväg denna gång. Kunde inte minnas att jag blev så snurrig direkt av den förra gången. Men jag märkte ingenting av undersökningen förrän jag kände varmt vatten forsa ur mig. Hade tydligen väldigt mycket fostervatten. 

Hinnorna togs vid 10-tiden, så vi fick fram till 11 på oss att gå runt på sjukhuset och försöka gå igång värkarna. Runt 10.30 började jag känna att det startade, men det var först vid 11 när vi var tillbaka på rummet som jag märkte att de började komma mer regelbundet. 

Försökte andas igenom dem utan lustgasen så länge som möjligt, men de blev allt intensivare. 

Skickade iväg älsklingen för att få i sig mat, och kl.12 skulle jag undersökas igen, så då skulle älsklingen vara tillbaka. Det var han! Då låg jag där inne med lustgasen i högsta hugg och hade börjat få ordentliga värkar. 

Från kl.12 och fram till kl.13.04 gick det alltså väääääääldigt fort. Det gjorde så förbannat ont för jag öppnade mig med rekordfart. 

Först de undersökte mig sa de att jag var öppen 3 cm, sen andra gången 4 cm (men då hade även livmodern ändrat läge vilket den inte gör på två sekunder annars, så det hade hänt JÄTTEMYCKET) och då började jag få panik. Jag hade värkar som fan och i mitt huvudet ekade "vi räknar i genomsnitt med att man ska öppna sig 1 cm i timmen". Så när hon sa 4 cm, så tänkte jag att jag skulle behöva ligga i åtminstone 6 timmar till innan jag öppnat mig helt. 

Jag började gråta hysteriskt och fick panik. Bönade och skrek efter att få ett kejsarsnitt osv. Haha. 

Monica förklarade då att det tar 1,5 timme att förbereda för ett kejsarsnitt, så under tiden kan vi ta hjälp av t.ex EDA så länge. Jag sa att jag inte köpte den skiten eftersom att folk får göra akut kejsarsnitt och då behöver man minsann inte vänta 1,5 timme- men låt gå. Ge mig EDA:n kände jag!

Läkaren kom in och skulle lägga den och då hade jag fått såna jäkla krystvärkar, så hela jag spände mig ju som en galning och ville trycka på. Då hörde jag hur de sa att det var inte någon idé för jag hade öppnat mig 7 cm!?

Nu minns inte jag exakt vilken ordning allt gick i, men jag minns att de sa 7 cm strax efter jag nyss fått höra 4 cm. 

Läkaren tackade för sig och gick ut och Monica sa till mig att när hon säger att jag ska krysta, så ska jag krysta. Och när hon säger flåsa, så ska jag flåsa. Så det inte gå för fort framåt och därmed riskerar ännu en stor bristning.

Helt plötsligt var det liksom dags och trycka ut bebisen. Allt bara gick hur jäkla fort som helst. 13.04 var han ute och allt var liksom över. Jag lyckades klara mig undan en stor bristning, behövde bara sys 1 stygn (dock sydde de 2 för säkerhetens skull). 

Det som var lite otäckt var dock att lillebror inte började skrika på en gång. Jag började få panik ju längre tid det tog och han inte skrek. De försökte lugna mig med att det inte är någon fara, utan att det gick så otroligt fort, så han inte hann med riktigt. Sedan ser jag hur de springer ut med älsklingen och lillebror i famnen och hur han är blå som en smurf. Då får jag PANIK på riktigt! Börjar hyperventilera och hysteriskt gråta och hamnade verkligen i chock.

Men efter en liten stund stack de in huvudet och sa att han skriker för fullt och att allt såg jättebra ut! Han behövde bara lite hjälp med konstgjord andning för att det gick så fruktansvärt fort! 

3 timmar från att hinnorna togs, så var han ute. 

Världens finaste! :) 

Så trots att det blev lite chockartat när han väl var ute, så är vi så glada över att allt gick så fort den här gången och ändå så felfritt. Underbara barnmorskor som verkligen lyssnade och gjorde sitt jobb! 

Bilder kommer på lillen, men just nu hinner jag inte skriva mer. :) Men vi fick vår revansch hundra gånger om och vi mår så jäkla bra alla fyra! :)