Snacka om att det märks att man är på slutet av graviditeten. Har haft halsbränna och sura uppstötningar hela kvällen mer eller mindre både igår och idag. Brukar oftast bara ha en liten stund, typ när jag ska lägga mig, men nu ger det sig fan aldrig. Åh, så obekvämt det är.

Lillebror verkar ha väldigt svårt att komma till ro där inne nu under kvällen. Ett jäkla flyttade fram och tillbaka.

Funderar på om han återgått till ruckbart läge. De senaste 2-3 dagarna, så har jag ju inte haft nån foglossning och inte känt att han vickat på huvudet något, så det var därför jag misstänkte att han fixerat sig och bad barnmorskan kolla det igår. Han var "ruckbar till fixerad". Hade fixerat sig, men inte riktigt enda ner. Hon kände ju på min livmoderstapp och då kände hon att hon kunde "putta upp" huvudet på honom lite, så helt fixerad var han inte, men ändå fixerad eftersom jag fått ett mer stöd i bäckenet och han inte kan rucka på huvudet så mycket.

Men idag har han bannemig hållt på med huvudet igen. Och foglossning kände jag faktiskt av lite smått redan igår efter undersökningen. Så han kanske "hoppade tillbaka" lite.

Fick i alla fall känna på molvärk igår när hon kände på livmoderstappen. Längtar inte ett dugg till de där undersökningarna på förlossningen när de ska kontrollera hur öppen man är osv. Fyfan! Låt en vara ifred, känner ju jag.

Nej, nu ska jag faktiskt gå ner och lägga mig i soffan. Melvin sover och älsklingen jobbar kväll, så jag ska ta och njuta av lite egentid så här innan livet som tvåbarnsmamma börjar.

Skriva ner vad som ska packas ner till bb ska jag göra också. Allt för att förbereda. ;)

Kan ju även tillägga att lillebror fixerat sig och att min livmodertapp börjat mjuka upp sig lite.

Var ju till barnmorskan igår och diskuterade lite kring de alternativ som finns angående en förlossning. Jag har ju sedan början varit väldigt inställd och bestämd på att jag ska föda vaginalt och att jag inte velat ha ett kejsarsnitt pga. efterföljderna.

Efter magsmärtorna i helgen, så kände jag ju att jag tappade kontrollen igen och "föll då tillbaka in i paniken från förra förlossningen" och började ändå att fundera på kejsarsnitt.

Kände att det kunde vara skönt att få ett planerat snitt där allt förhoppningsvis sker enligt "planerna" och få enbart bra minnen från förlossningen psykiskt. Jag vet ju att det blir jobbigare fysiskt efteråt (och det var ju som sagt därför jag inte velat ha kejsarsnitt från början), men tänkte att det kanske det är värt om det innebär att både älsklingen och jag kan få en förlossning där det inte är kaos hos varenda person som befinner sig i vårt rum, utan få åka in i lugn och ro och bli snittad och istället ta den fysiska smärtan i efterhand.

Men jag vet ju att det lika gärna kan gå helt fel med ett kejsarsnitt. Jag kan ju lika gärna starta naturligt innan det datum jag ev. hade kunnat få. Och då är jag ju där och får känna på värkarna i alla fall.

Så min barnmorska och jag pratade lite igår. Hon vet ju att jag oroar mig väldigt mycket, och hon märker att jag ständigt hittar fler saker som jag oroar mig över. Först var det t.ex att barnet ska vara stort, sen att tappa kontrollen, sen smärtan osv osv.

Hon är ganska övertygad om att det jag oroar mig mest för i grund och botten är att bebisen ska vara stor, och att det därmed gör att resten blir jobbigare. Och visst är det så. Det tog ju längre tid sist eftersom Melvin var väldigt stor och det var ett jäkla arbete att få honom dit jag skulle.

Men på måndag ska vi som sagt på ultraljud för att göra en storleksbedömning. Sen ska vi in till Spec MVC efteråt, och då skulle jag ta upp det här med ev. planerat snitt eller att planera igångsättning.

Jag tror jag insett att det som skulle lugna mig mest är inte just att få ett planerat kejsarsnitt, utan snarare ett planerat datum då det kommer ske. Jag går ständigt runt och oroar mig för att jag inte ska hinna med. Att det ska starta jätteintensivt och att det ska bli panik med att åka iväg med Melvin (och därmed inte hinna förbereda honom helt inför övernattning och inte kunna fokusera på att säga hejdå på rätt sätt innan vi åker iväg) och så bara känns allt så fel för att jag inte hann med det jag skulle. Så som jag vill.

Jag är en planerare av mig. Jag vill ha saker under kontroll. Jag vill hinna packa väskan i tid, jag vill pussa och krama Melvin hejdå och få tid på mig att förklara att mamma och pappa ska åka till sjukhuset och hjälpa lillebror att komma ut och att vi sen kommer hem för att hämta honom och att han då får träffa sin lillebror.

Vill inte att vi ska behöva kasta ner första bästa i väskorna, in i bilen, snabbt lämna av Melvin och säga hejdå helt ofokuserat för att jag bara kan koncentrera mig på smärtan..

Vill helt enkelt inte att Melvin ska se mig ha ont. Det ska kännas som ett bra hejdå och han ska förstå att vi kommer snart. :)

Så det är nog det som är största rädslan egentligen. Bortsett från storleken då. Att inte ha kontroll på läget runt omkring och känna att jag hinner med.

Därför vore det skönt att få ett datum bestämt. "Den här dagen blir det, då väger lillebror troligtvis så här mycket och du behöver inte gå över tiden och oroa dig för att han där inne ska växa på sig ännu mer och du kan planera i tid med dina förberedelser".

Kanske låter helt knasigt i era huvuden, men det här är ju mina hjärnspöken och hur mycket jag än försöker bli av med dem och bara tänka "det kommer gå bra, ta det som det kommer", så går det liksom inte att slappna av och tänka så.

Men det känns i alla fall skönt varje gång jag "satt fingret" på vad det är som oroar mig. Nu vet jag liksom att förberedelserna innan betyder mycket för mig och att jag måste komma på en "plan" för hur jag ska gå till väga om det inte går så som jag vill, så jag inte får panik då.