Idag blev det en powerwalk med Neo till Bergvik där Minette väntade, och sen en powerwalk tillbaka mot dagis där Melvin och Tamina väntade. Blev en rutt på 6,5 km sammanlagt. 1 h och 8 minuter typ gör att vara exakt. :)

Har även varit ute och sprungit med Fanny 3,25 km. Vi tränar inför vårruset. ;) hehe. Gick faktiskt väldigt bra! Ska ut och springa imorgon också. Brukar ju vanligtvis gå på spinning/lift it på onsdagar, men eftersom det lyser en varningslampa i bilen som vi inte ännu vet vad den varnar för exakt, så vill vi inte köra den i onödan. Vi ska iväg till en vän till mina föräldrar som ska titta på bilen, så då får vi se vad som är fel. Hoppas inte på något allvarligt och inget dyrt framförallt. Gud så trist!

Imorgon är det även påskfirande på dagis, så Melvin ska vara påskgubbe imorgon. ;) och på eftermiddagen ska vi till svärföräldrarna på middag. :) älsklingen är ledig! Hoppas på strålande sol! ;))

För exakt ett år sen nu, så var jag och älsklingen på Spec. MVC (om jag minns rätt vad det hette). Jag hade blivit undersökt och fått alternativet att antingen åka hem och vänta en vecka och ev. låta kroppen få starta igång naturligt eller så kunde jag få värkstimulerande dropp för att se om något hände. 

Jag ville ju absolut inte vänta längre, så vi tog ju det andra alternativet, men inget dropp behövdes som start, för det gick att sticka hål på min hinna. Hade jättemycket fostervatten som forsade ut. Minns att jag blev heeelt borta av lustgasen i samma stund som hon stack hål, så jag märkte inte ens det. Hehe. 

De stack hål vid 9.30 och vi fick rådet att gå upp och röra på oss. Kl 11 skulle vi vara tillbaka, och när vi kom tillbaka, så hade värkarna börjat lite smått. Älsklingen passade på att gå iväg och äta lunch innan det var igång ordentligt. Han träffade på sin morfar Björn som var där på ett ärende, och när älsklingen kom tillbaka till rummet vid 12, då var värkarna igång på riktigt. Fy fasen vad ont det gjorde då. De kom tätt och var intensiva. 

Kommer inte riktigt ihåg om jag minns rätt, men på mindre än en timme så hade hela livmodershalsen vänt på sig och jag hade öppnat mig några centimeter. Jag tyckte ju att de lät som ingenting hade hänt i mina öron, men det hade tydligen hänt JÄTTEMYCKET på kort tid. 

Helt ovetande om hur fort förlossningen faktiskt skulle gå, så hann jag få världens panikångest och bönade o bad i hysterisk gråt om att få kejsarsnitt. Jag var såå rädd och kände mig verkligen så maktlös. Känslorna från Melvins förlossning gjorde sig påminda och jag fick bara sån panik över att jag åter igen låg där och hade planerat att föda naturligt när jag hade haft diskussioner om planerat kejsarsnitt med min barnmorska tidigare. 

Barnmorskan på BB försökte ju lura i mig att det tar några timmar att förbereda sånt, och att jag så länge kunde få EDA. Jag sa att jag tyckte det var jävligt konstigt om det skulle ta några timmar att förbereda ett kejsarsnitt när folk får göra akut kejsarsnitt på en gång när det behövs, men jag gick med på EDA, ville bara bli av med smärtan och panikångesten. 

Läkaren som skulle lägga EDA:n var precis på väg att sticka mig när min barnmorska undersökte mig och såg att jag var helt öppen och att det var dags att krysta. Hade krystvärkar som var helt omöjliga att stå emot alltså.

Så från att ena stunden få höra "du kan få EDA så länge" och i nästa "Anna, nu gör du som jag säger. När jag säger att du ska krysta, då krystar du. När jag säger att du ska ta det lugnt och andas, då andas du, okej?". Och helt plötsligt var det dags att krysta ut Neo. Herregud, det var ju nyss värkarna började på riktigt! 

Det var verkligen en annorlunda att krysta ut ett barn själv än att få barnet forcerat ut med hjälp av en sugklocka. Det är verkligen två helt olika smärtor. Den här gången, så var det ju så svidigt och långdraget. Det kändes ju som det bara stod på samma ställe och sved och brände som fan, som han inte förflyttade sig en millimeter ens. Och när huvudet var ute, och han höll på att vrida på det fram och tillbaka, fy fasen vad det sved. Jag trodde det var barnmorskorna som höll på och peta, men de sa att det var lille Neo som låg och vickade på huvudet. När Melvin föddes, så drog de ju ut honom på två krystvärkar hela vägen och det kändes ju som de drog med hela mig innifrån och ut och då kändes det ju verkligen att jag sprack från Ystad till Happaranda. Det tog ju naturligtvis längre tid att krysta ut honom på egen hand, men gick fort ändå. 

Det var ju inte över när han väl var ute, för han började inte skrika. Och man har ju sett på film hur alla får panik när barnen inte skriker och man tänker att det där är bara på film, men det var precis samma. Han skrek inte, och jag fick sån jäkla panik. Tiden gick och det kom aldrig något skrik. De höll på med honom, och sa att det är lugnt, ingen fara. De förflyttar honom en bit bort, men det kommer inget skrik, och jag får ännu mer panik. Varför skriker han inte för? En sekund senare, så ser jag läkaren springa ut med en blå Neo hängandes i famnen och de ber älsklingen följa med. Ni kan ju kanske tänka er hur den korta stunden de var borta kändes som en evighet i ovisshet. Vad fan händer? Dör han? Det var en sån jäkla lättnad när de kom in och sa att han skrek och att allt var bra! Det hade bara gått för fort för honom, han hann inte med. 

Men jag var i sån chock, så det var helt annorlunda att få upp honom på bröstet än Melvin. När Melvin lades upp, så bara grät jag av lycka. Det var det vackraste jag sett och allt var så bra. När Neo lades upp, så var jag fortfarande i chock. Han var så fin, så lik Melvin, men en liten stund tidigare trodde jag att han aldrig skulle ligga på mitt bröst och se in mina ögon. Det var först flera timmar senare på kvällen som jag kunde sitta med honom i famnen och känna den där lyckan igen. När den där chocken hade lagt sig och man insett att han var trygg nu. Han var hos oss. :) Vår älskade Neo. 

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg om förlossningen, vilket inte var meningen från början, men man återupplever allt när man väl börjar skriva om det. 

Det har varit ett fantastiskt år med Neo i vår familj. Han är verkligen världens snällaste. Jag vet att jag tyckte att Melvin var så otroligt snäll, och han gjorde aldrig något väsen ifrån sig och han var så himla lättsam som bebis. Jag vet att jag tänkte att det är verkligen fööör enkelt med honom. Visst, han hade sina perioder med sömnen då det var ganska tufft, men annars var det aldrig något problem. Han var alltid snäll o glad, skrek aldrig eller var missnöjd. Han åt bra på en gång och gick upp i vikt som han skulle och var väldigt, väldigt sällan sjuk.

Var helt säker på att Neo skulle vara den krångliga bebis som fick kolik, skrek hela nätterna och som skulle köra slut på mig. Men han är om möjligt ÄNNU snällare. Skillnanden med honom har dock varit att när han väl vaknat på natten, då har han skrikit. Det gjorde inte Melvin. Han gnydde lite, men somnade om på stört när man kom. Neo kunde behöva lite extra hjälp att komma till ro och somna om i början, men från det att han flyttade in i sitt rum vid 6 månaders ålder, så har han sovit hela nätter. Självklart undantag när han varit sjuk o så. 

Lite trist att han är så vansinnigt morgonpigg och ska upp kl.5, men men.. Man kan inte få allt. ;) Hellre att han sover hela nätter och vaknar tidigt, än vaknar flera ggr per natt och sover länge på morgonen. :) 

Han är verkligen helt underbar. Alla säger att han alltid är glad, han ler jämt och är alltid på så bra humör. Det är inte alla som ens hört honom gnälla någonting, så vi har verkligen en nöjd liten kille. Som inte är så liten längre. ;)

Ett år. Det har gått så fort! Poff! 

Jag skulle kunna skriva en hel bok som ni kanske märker, men jag älskar verkligen mina barn över allt annat och de är verkligen meningen med livet. Jag skulle inte klara en dag utan dem och de är min stolthet. Dom är så underbara. Även när de bråkar dagligen och testar ens tålamod. ;) 

Livet får verkligen en helt annan innebörd den dagen man får barn. Inget annat betyder ens hälften så mkt. :) Familjen är det viktigaste som finns. 

Grattis mammas lilla älskling på din stora fina dag!

Bilder från idag. Var ju bara tvungen att lägga upp bilderna på honom när han vart vansinnig för att han inte nådde ballongerna som hängde ovanför. ;P